spader tolv.

Hej.
Förlåt för mitt lilla uppehåll. Jag vet att jag uppdaterar otroligt sällan, men ingen läser så jag har ingen som bryr sig anyhoo.

Jag gick hem före sista lektionen för att jag mådde så galet illa att jag trodde att jag skulle svimma eller kollapsa på ett eller annat sätt.
Men det var värt det. Jag har mycket hellre fysisk smärt typ svinis än den psykiska terrorn som skolan innebär.

Sen jag kom hem jag har legat och stirrat upp i taket och sett på Twilight och ätit kanelbullar och muntrat upp mig själv med Roberts vackra upenbarelse.
(Jag bestämde mig för att se den eftersom jag såg New Moon i söndags. Wonderbaum.)

Han och jag har ett litet förflutet.
Fösta gången jag såg filmen, och när han var med i Harry Potter så tyckte jag han var ful. Men han växte liksom in i mitt hjärta, och iochmed att han skriver låtar som är något av det bästa jag har hört, sjunger som ängel, så är han permanent fast i mitt inre.
Och böckerna är fantastiska. Jag älskar dem.
Visst, lite skam att älska Twilight. Men är det sån jag är så kan jag inget göra.


Jag kanske bara är en hopplös liten vilsen tongåring som faller för drömprinsen. Japp, det stämmer nog.


Sedan dess har jag också suttit och lyssnat på musik från filmen som roligt nog är till stor del mycket bra.

The Black Ghosts - Full Moon
Blue Foundation - Eyes on Fire
Iron & Wine - Flightless Bird, American Mouth.

Och sen är det ju Robert. Just den låten har han inte skrivit, men det finns inget bättre på youtube så det får duga.


Jag saknar dig.